Ett värdigt liv
När jag var i början av min yrkesbana kunde jag inte drömma om att jag skulle vara tvingad till att arbeta 40 timmar i veckan när jag fyllde 60 år. Då hade vi drömmar om frihet och ett värdigt liv i framtiden. Nu har man spekulerat bort en stor del av mina pensionspengar,utan min medverkan. Jag får fortsätta drömma om ett hygligt liv efter fyllda 65 om man inte förlängt arbetsplikten tills dess.Jag är uppvuxen på en lantgård strax utanför Karlstad och dit kom ingen sopbil. Det fanns nämligen inga sopor att hämta och inget skräp att slänga. Allt tog tills var i ett evigt kretslopp. Mamma och mormor hade 200 glasburkar som fylldes med olika typer av mat, bär och frukt. De återanvändes under en 30årsperiod. Dessa burkar slängdes tyvärr efter min mors död. Nu för tider slänger man glasburkar när innehållet förbrukats och köper nya efter att man varit i skogen och plockat bär till sylt och dylikt. Vilket vansinne i min ryggmärg är en glassburk en bruksvara som man tar till vara för att använda till någonting. När man ser slängda burkar och flaskor på trottoaren får jag en känsla av att vi hamnat i Hades. Denna överlevnadsinstinkt blir ett dilema i dagens konsumtions- och prylsamhälle. I Karlstad håller just idagarna stans sista järnvaruhandel på att läggas ned. Där fanns det personal man kunde fråga om vilket detalj som helst och de hade den i lager. Hädanefter blir man hänvisad till clas ohlson för att köpa filar som man på sin hjöd kan fila en brädbit med eller också trillar prylen isär. Härav går jag på bla Solareturen i Karlstad och köper riktiga stämjärn osv. De har hållit i en mansålder och kommer att hålla för att ärvas av mina barn och barnbarn. Inget svarstål här inte, ITproducerat för Världmarknadens konsumtionskedjor.